Församling Om Församlingen Min berättelse | Min Berättelse |
|
|
|
Pernilla Forsling
Hej, jag heter Pernilla Forsling, och jag döpte mig redan som 13-åring. Alltihop började i Pingstkyrkan i Bollnäs, jag visste knappt vad jag gjorde, men sedan började Gud arbeta med mig. Så småningom hamnade jag i en församling där ungdomsverksamheten sakta men säkert förföll, och där människor lade på mig krav och bilden av en sträng och lagisk Gud. "Om detta är Gud vill jag inte vara med längre", tänkte jag. Jag hamnade på villovägar, men så fort jag var på krogen och skulle dricka kände jag hur Den Helige Ande manade mig att låta bli. Och jag såg ingen glädje i det livet.
Som 19-åring var jag ute och åkte bil, under en alldeles röd och otroligt vacker himmel. Jag stannade och grät, och insåg att jag måste böja knä och vända om. Sedan inträffade ett par fantastiska saker. Pappa fick en hjärtinfarkt, därefter besked om långt gången prostatacancer. Läkaren sa att han aldrig sett sämre värden. Strålning, cellgifter, operation – allt var för sent. Vi började be här i Korskyrkan, och pappa fick en böneduk, som det står om i Apostlagärningarna, och blev fullständigt helad. Läkarna trodde inte det var sant. Kort därefter drabbade min farmor av njurcancer, och gav upp hoppet fullständigt. Jag blev arg och skrev ett brev, profetiskt att "du ska inte dö av sjukdom utan hämtas hem när du är mätt på att leva". Samma sak här, vi bad för en duk och lade den på hennes kropp. Livslusten kom tillbaka och läkaren konstaterade att cancern oförklarligt var borta, utan spår. Gud för mig är aldrig långt borta, utan med mig även i de små sakerna, och jag vill inte leva en dag utan honom. |
| < Prev |
|---|
